Jag vill bara säga att jag älskar Almedalen. Det är så härligt att få hänga med alla debattglada människor, springa på seminarier och vrida perspektiven.

Just idag har jag dock drabbats av en sällsam trötthet. Nej, jag var inte ute igår. Sedan jag kom i söndags har jag varit i säng före kl 23 varje kväll, vilket är betydligt tidigare än normalt för mig.

Kanske beror det på att detta är mitt fjärde år i Almedalen och att jag tycker att vi har haft samma seminarier förut. Eller kanske är det för att vi som debatterar gör det i en bubbla där vi inte alls bildar opinion och sprider kunskap, utan befäster polariseringar bland en liten klick debattörer som vi redan vet var vi har. Kanske är inte Almedalen debattens Hultsfred, utan en träningsvecka i läpparnas bekännelse.

Idag fick jag ändå en aha-upplevelse som jag måste suga på ett slag. Det var KarinPettersson på Aftonbladet som spanade att alla stora jämställdhetsreformer som gjorts, har gjorts när regeringen haft politisk majoritet. Kanske går det inte att opinionsbilda fram lagförslag i frågor där den allmänna opinionen har så lågt intresse och liten kunskap som i jämställdhetsfrågor?

Jag tror att hon har rätt. Politikerna vet vad de måste göra, men de vet inte hur det ska göra för att bli omvalda när de väl har gjort det. Således borde alla vi som debatterar i jämställdhet omedelbart lämna den här ön och ge oss iväg till ställen där de som inte är intresserade finns och väcka deras intresse. Att stå här och predika för varandra känns tämligen meningslöst.

Med detta sagt ska jag förbereda mig för mina kommande debatter om sexuella trakasseringar, kvinnor på ledande befattningar och kvotering. Wish me luck!