Arbetssätt

      Inga kommentarer till Arbetssätt

När jag började intressera mig för genrepedagogik började jag förstå att det finns en hel frågetecken kring de relativt fria arbetssätt som kännetecknar den progressiva pedagogiken. Exemplet med elever som ”forskar” är bara ett exempel, det handlar även mycket om de inställningar vi haft kring till exempel skrivandet, att låta elever skriva som det låter eller vid läsinlärningen tänka att elever blir goda läsare genom att läsa mycket. Vi har haft stort fokus på kreativitet och ”att skriva fritt” samt ”använda egna ord” har varit ledord för många av oss. Problemet är att vi inte lärt våra elever i tillräckligt hög grad hur man gör när man ”skriver fritt” och hur man gör när man använder sig av ”egna ord” i texter. Vi har inte på ett tillräckligt tydligt, explicit sätt undervisat eleverna så de klarar av att läsa och skriva olika sorts texter i våra olika ämnen. Det finns många exempel på undervisningssituationer där vi helt enkelt har svikit våra elever och lämnat dem ensamma i sitt lärande trots att vi i själva verket trodde vi gjorde dem en tjänst genom att ge dem mer frihet och eget ansvar. Detta har fått förödande konsekvenser i form av att elever lämnar skolan utan att ha utvecklat nödvändiga förmågor och att skolresultaten sjunker som stenar.

Om det här brukar traditionalisterna hålla med, men deras lösning är ofta en tillbakagång till det som en gång var. Det vet vi dock alla, att backa in i framtiden är oftast ingen bra idé. Fundera en stund över om den traditionella skolan verkligen var bättre än dagens. Annorlunda, ja. Men bättre? Nej.

En skola för alla?
Om vi ser på skolan ur en demokratisk vinkel så har vi inte en skola för alla. De elever som har bäst förutsättningar för att lyckas i den svenska skolan idag är de elever som haft turen att födas in i en familj där föräldrarna har en bra skolbakgrund och en hyfsad inkomst. Och att familjen bor i ett socio-ekonomiskt starkt område. Det är krasst sett så att våra progressivistiska och konstruktivistiska individanpassade arbetssätt i skolan gynnar de elever som redan har ett stort försprång, nämligen ovan nämnda elevgrupp. Hur demokratiskt är det? Är det en skola för alla? Nej.

Att gå tillbaka till traditionsenlig ”katederundervisning” betyder inte heller att vi får en skola för alla. Vi hade det inte då det begav sig och det kommer inte att lyckas bara för att vi provar igen. Vi måste förändra och utveckla skolan. Det kan inte längre vara en ”antingen eller-diskussion” utan en ”både och-diskussion” som tar det bästa av båda världar och leder oss framåt.

Ska vi skapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sin egen förmåga, måste vi se till att vi ger eleverna de redskap och de strategier de behöver för att lyckas. Det är vårt största och viktigaste uppdrag. Men vilka är då dessa redskap och strategier och hur synliggör vi dem för eleverna så de själva kan använda sig av dem i sitt livslånga lärande?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *