Den här våren har debatten om näthat fått stort utrymme. Det är något vi behöver diskutera mycket, så därför har jag valt att dela med mig av hur jag har upplevt det. Nu senast i Amelias nya nummer.

En sak som förvånade mig när jag råkade ut för det, var axelryckningarna jag möttes av när jag tog upp frågan. Inte från alla. Absolut inte. Men från vissa.

Inte ens när det visade sig att en del av de hatfulla kommentarerna kom från min egen redaktion, så bröts ”brödraskapet”. Tvärtom. När jag ställde saker på sin spets och utmanade näthatet, slöts grabbgänget ännu tajtare. Personer jag tidigare sett som mina vänner valde att ta parti för den som skrivit anonyma kommentarer på min blogg.

Det var faktiskt bland det svåraste jag gått igenom. Att förlora respekten för människor som jag tidigare beundrat och tyckt om var smärtsamt.

Men som alla erfarenheter var den mycket lärorik.

Vad som bekymrar mig nu, när näthatsdebatten är som mest högljudd, är att det blir en ”skäggiga damen”-fråga. Något vi tittar på och förfäras av, innan vi avfärdar det som ett fenomen som inte rör oss.

I debatten är det mest kvinnor i media som vittnar. Det beror på att vi har en plattform att utgå ifrån.

Men det betyder inte att kvinnorna i näringslivet inte drabbas. De har bara för mycket att förlora genom att gå ut offentligt.

I debatten framstår det också som att alla näthatare är misslyckade män, utan jobb som bor i knäckebrödsbältet eller annat område där Sverigedemokraterna har fått fäste.

Så är det inte.

När Marie Ehrling utsågs till ny styrelseordförande för Teliasonera publicerade Dagens Industri en intervju med henne i tidningen. Kvällen innan tidningen kom ut var artikeln tillgänglig på nätet för alla prenumeranter. Då, när redaktionen var stängd och ingen rensade i kommentarfälten, fick hatet bubbla fritt fram till webbredaktionen kom på plats och började rensa.

Jag har inte direkt fakta att basera det på, men en vild gissning är att DI:s prenumeranter (som alltså var de enda som hade tillgång till artikeln) inte i huvudsak är arbetslösa, lågutbildade män i glesbygd.

För två år sedan skrev den moderate kommunpolitikern Nicolas Franzén i Mölndal så här i en Facebooktråd:

”Shit! Vilka jävla miffon! /… / Sen har du 2 bittra lebbon som säkert knappt känner en man som uttalar sig. ’suck’. Låter ungefär som samma syn som en taliban har om kvinnor fast tvärtom. Skjut av dem! För deras egen skull menar jag”.

Inledningsvis blev han milt tillrättavisad, men senare lämnade han både sitt uppdrag som kommunfullmäktigepolitiker och som nämndeman (kan ni fatta att han har varit med och fällt domar över människor!). Om det har att göra med uttalandet är dock oklart.

När jag själv utsattes som värst spårade vi ip-nummer och hittade bland annat en chef på Boverket och andra personer med till synes ordnade liv.

Näthat är bara ett uttryck av kvinnoföraktet som finns där ute. Andra uttryck är sexistiska skämt, objektifiering eller andra diffusa dissningar av kvinnor med makt. Olika grader i hathelvetet, helt enkelt.

Lösningen är förstås debatt, men en debatt som visar att alla berörs och att alla har ansvar. För det är inte en knäppgöks enskilda kommentar som skadar. Det är när andra tyst ser på och låter det fortgå som kniven vrids om.

Är du en del av lösningen eller är du en del av problemet?