Det finns en del frågor som jag funderar över. En viktig fråga är den om den demokratiska skolan, har vi en skola för alla eller bara en skola för vissa? För att kunna besvara den frågan behöver vi fundera lite över några andra väldigt viktiga frågor och fundera över vad våra svar säger oss om den undervisning vi bedriver och om den undervisningen är en del av en skola för alla eller inte.

Vad är kunskap?

En så oerhört viktig fråga med otroligt många olika svar. Det som är kunskap för mig behöver inte vara kunskap för dig och så som jag tolkar kunskapsbegreppet i våra styrdokument behöver inte vara samma tolkning som du gör. Kan vi enas om ett svar på den frågan? Är det meningen att vi ska enas? Eller är det diskussionen runt och kring frågan som egentligen är den viktiga? Att diskussionen hålls levande och ständigt är närvarande?

Men hur utvecklar man kunskap då? Är vi överens där?

Inte heller i den frågan kan vi enas. En del av oss bär med oss behaviouristiska perspektiv på lärande, till exempel att kunskap överförs från läraren till eleven. Sedan tillkommer de kognitiva och konstruktivistiska perspektiven på lärande som vi också bär med oss, vilket kan innebära att läraren initierar en lärandeprocess inom eleven. För att lärande ska ske krävs ett samspel inom eleven som t ex kan innebära att eleven hänger upp ny kunskap på krokar av redan tillägnad kunskap. Till detta kommer även det socialkonstruktivistiska perspektivet att man lär i ett socialt sammanhang, först tillsammans med andra för att sedan bearbeta det individuellt.

Om olika perspektiv på lärande finns det mycket att läsa och jag har inte tänkt att gå in på djupet när det gäller teorin bakom för jag har i stället funderat en del på vad dessa olika perspektiv på lärande har lämnat för spår när det gäller undervisningen i skolan idag. Att fundera kring den frågan utan att fundera kring den polariserade debatten mellan traditionalister och progressivister är såklart omöjligt men jag väljer ändå att hoppa över den diskussionen just nu. Den frågan är andra bättre på att diskutera än jag och dessutom är min erfarenhet att det tenderar att bli rundgång i just den debatten.

Vad gick fel?
Jag funderar nämligen på var det egentligen gick snett i den svenska skolan. Allt det där som lät så bra, ni vet. Att utgå ifrån elevernas erfarenheter och intressen, att elever ska vara delaktiga, meningsfullt lärande i ett meningsfullt sammanhang, problembaserat lärande, det lustfyllda lärandet, barnet i centrum. Vad hände egentligen? För något har hänt. Det blev trots allt inte så bra som vi trodde.

Ta läsförmågan till exempel. Nyligen kunde vi läsa att var femte europé läser så dåligt att de inte klarar sig i det moderna samhället och där har vi i skolans värld ett oerhört stort ansvar att ta. Vad hände med vår läsundervisning? Varför läser våra goda läsare sämre idag än för några år sedan och varför ökar andelen svaga läsare? Varför sjunker resultaten i svensk skola? Just nu är det stort fokus på bedömning och bedömning för lärande. Det är viktigt för skolframgång, det är det verkligen, men jag tror även att vi måste se över vår undervisning och våra arbetssätt.