Kvinnors sjukfrånvaro dominerar nyhetsflödet just nu.

Hornen växer i pannan på mig när jag läser om ”frånvarokultur” och analyser som att kvinnor misslyckas med att lägga livspusslet. Rapporterna, som visserligen spretar åt alla håll, visar att kvinnor som tjänar lika mycket eller mer än sina män mår allra sämst.

Jag häpnas över socialförsäkringminister Ulf Kristerssons märkliga analys.

Idag i SvD säger han så här:

”I praktiken förväntas kvinnor ta ett större ansvar för familjelivet medan alla förväntar sig att kvinnorna tar ett lika stort ansvar i arbetslivet. Det dubbla ansvaret drabbar kvinnor mer än män. Politiken kan inte lösa så mycket av det här. Det handlar mer om långsiktiga värderingsförändringar, att män tar ut mer av föräldraledigheten och att vi får mer medicinsk forskning om psykisk ohälsa.”

Formuleringen att kvinnor ”förväntas ta ett lika stort ansvar i arbetslivet” är i sig mycket märklig. Den hänger där, som om det vore orimligt att kvinnor yrkesarbetar och blir självförsörjande. Men vi lämnar det och går till politikens förmåga eller oförmåga.

Om en av lösningarna som Ulf Kristersson ser är att män tar ut mer av föräldraledigheten och just denna faktiskt är något som politikerna kan lagstifta om, borde det egentligen stå:

”Politiken VILL inte lösa så mycket av det här.”

Det är ganska vanligt vid lagstiftning att två friheter står mot varandra. Vad Ulf Kristersson säger är att han vill låta tiden gå eftersom ”valfriheten” (ni vet den där det står oss fritt att välja det som samhället förväntar sig av oss) väger tyngre än visionen om ett jämställt samhälle, friska kvinnor samt män som får möjlighet att kliva in i sina barns liv på tydligt och närvarande sätt.

Cyniskt är bara förnamnet.

Men det finns en dimension som inte kommit fram i rapporteringen angående de framgångsrika kvinnorna som blir sjuka.

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv till att intervjua just  kvinnor som nått långt i karriären. Historierna de berättar om hur deras arbetsdagar ser ut är ibland hårresande. Och då pratar jag inte om de rent uppenbara övertrampen, utan om det subtila. Osynliggörandet, förminskandet, maktspelet, utanförskapet. Att hela tiden förhålla sig till att man är den annorlunda. Att inte kunna gå ut med kollegerna och ta en öl efter jobbet, för då börjar ryktena gå eller så går någon över gränsen när alkoholen suddar ut omdömet. Allt det där som har samlingsnamnet MOTSTÅND.

Att hantera motståndet tar enormt mycket energi. Det blir i längden som att borsta en tand lite för hårt. Till slut har tandkött och emalj nötts bort och ilningen är konstant. Du kan inte längre bortse från den.

Flera undersökningar jag gjorde under min tid på Veckans Affärer visade att det är vid den här tiden kvinnor hoppar av. Jag förstår dem. Det kostar på att gå omkring och anpassa sig efter osynliga regler som inte fyller någon annan funktion än att upprätthålla ett normsystem.

Kvinnor är sjukare än män för att vi har ett sjukt ojämställt arbetsliv.