Fågel
Bäst betyg idag får DN:s granskning av hur domstolarna dömer vid sexköp. Ingen har någonsin – alltså aldrig någonsin – dömts till fängelse för sexköp. Den ursprungliga sexköpslagen från 1998 skärptes 2010 så att hårdare straff kunde utdömas för brottslingar som återfallit eller som utnyttjat offer för trafficking. Till exempel har en 62-årig man i Göteborg dömts 15 gånger för sexköp, men endast fått böter. Och alla de män som dömdes för att ha köpt sex av de hitlurade rumänska kvinnor, som tvingades sälja sex för att inte deras anhöriga hemma skulle råka illa ut, dömdes till böter.

Detta kan alltså jämföras med att bara 2011 dömdes 21 personer till fängelse för snatteri. Jag vill inte förminska allvaret i snatteri, men det säger något om hur domstolarna egentligen ser på sexköpare.

Mittemellan
Dagens Industri (länk tyvärr inte tillgänglig än) berättar att det bara saknas 155 kvinnor i svenska bolagsstyrelser för att vi ska uppnå de krav som EU:s förslag innebär. SIS Ägarservice har gjort en ypperlig genomgång, som alltid. Räknat, analyserat, vridit och vänt för att belysa ett gammalt problem på ett nytt sätt. Pia Gideon är vass och tydlig i sina kommentarer. Ändå presenterar DI detta slentrianmässigt utan att låta någon politiker kommentera. Vi går inte framåt. Det står helt still och det har i princip stått still sedan alliansen tog över makten 2006. Hur kan DI låta politikerna slippa undan att svara på detta?

Fisk
Dagens bottennapp tilldelas SvD Näringslivs (länk tyvärr inte tillgänglig än) rapportering om Battle of the Numbers. SvD Näringsliv, som länge varit en lysande stjärna i medias jämställdhetsrapportering, visar nu på osedvanlig kunskapsbrist både i frågan och ur ett historiskt perspektiv.

Trots en mängd bra citat, inte minst från tidningen Chefs chefredaktör Cissi Elwin-Frenkel, så lyckas reportern få det till att bristen på kvinnor på chefspositioner är ett resultat av kvinnornas eget val. Så där ja. Nu kan vi somna om. Egna val har högre skyddsvärde än strukturell jämställdhet.

Att bara 17 procent av kvinnorna i undersökningen, som presenteras, vill göra karriär är ett förskräckligt underbetyg för de företag de jobbar i. Männens siffra på 27 procent får också ses som ett misslyckande.

Alla reportrar, tränade i kritisk granskning, borde ifrågasätta om det är en biologisk programmering hos kvinnor att i lägre utsträckning önska karriärsutveckling än män. Och att detta kickar in lite senare i livet, eftersom allt visar på att ambitionsnivån är högre tidigare i livet. Det mysteriet hamnar i samma kategori som varför man måste välja språk på Pingu-filmer.