”Det är min mörkaste hemlighet. Du är den enda som vet.”
Jag förstår inte vad hon menar. Vad för hemlighet?
Väninnan som sitter mittemot mig är från det förflutna. Vi har inte setts på elva år. Sist vi sågs var hennes liv ett kaos och när vi sprang på varandra häromdagen ville hon absolut träffas för att få möjlighet att berätta hur hennes liv vänt. Det var härligt att höra.
Den mörka hemligheten var den relation hon då levde i. Med en man som slog henne, som kontrollerade och skrämde henne.
Några gånger försökte jag hjälpa henne att komma loss, men hon gick alltid tillbaka. Till slut gled vi isär. Kanske för att jag inte orkade mer. Kanske för att hon tyckte att jag visste för mycket om hennes skam.
Jag förstod inte att det var en skam. Inte förrän nu. Den tiden i hennes liv är förbi och hon har nu en ny familj, som åtminstone vad jag kan se är en hälsosam relation.
Men inte ens hennes nya man vet om vad hon varit med om.
Jag är stum. Varför är det hennes skam? Varför inte berätta, bearbeta, få stöd och någon att dela avskyn med?
Jag minns att vi då ofta pratade om att de vackraste människorna är dem med en historia. Ett moln med en sorgkant. Varför dölja ärren som gör oss vackrare?
”Ingen i mitt liv idag skulle tro mig. Man tror att det bara händer svaga kvinnor.”
Det där tänker jag på. Vilka är de ”svaga kvinnorna”?
I en dålig relation är väl ingen stark? Vi är alla svaga och starka växelvis beroende på dagsform och vilken energi vi får från människor omkring oss. Vad ska vi med vår styrka till om inte till att ta oss upp när vi faller?
Jag blir lite arg på henne. Varför tar hon på sig ansvaret för hans beteende och gör det till sin skam?
Sedan minns jag.
Jag minns den där dåliga dejten som spårade ur. Han som skrämde skiten ur mig och fick mig att fly.
Känslan i kroppen är inget annat än just skam. Hur kunde jag ha så dåligt omdöme att jag utsatte mig för ”en sån”?
Nu vill jag inte alls jämföra min upplevelse med kvinnor som utsatts för systematisk nedbrytning och misshandel. Min referensram sträcker sig (tack och lov) inte längre än till att ha blivit rädd. Men om jag känner skam för det, borde jag ha större förståelse för min väninna som håller två år av sitt liv i djupt förvar.
Uppenbart är vi kvinnor ofta i ett maktunderläge, rent fysiskt. Att någon utnyttjar det övertaget är bortom ovärdigt. Att känna skam för det är ungefär lika fånigt som att skämmas över att vi har mindre fötter. Ett dåligt förhållande är inget annat än ett dåligt förhållande. En dålig dejt är bara en dålig dejt. Det säger ungefär lika mycket om oss som om vi någon gång ramlat med cykeln.
Det är inte min skam.