Intill smartboarden plockar fröken ihop några papper och böcker medan avprickning inför fritidsdagen pågår. Klassrummet gör en osynlig förvandling till fritidshem. Osynlig för ögat. Men barnen känner den i sina kroppar. De börjar vrida sig, åla, utropa saker över huvudet på varandra, söka ögonkontakt. Nu har BARNENS egen stund kommit. De ska få göra egna val, utifrån intressen, känsla och rytm. Nu ska barnen få utvecklas, lära och växa som individer, på egna villkor.

När fröken smitit ut genom dörren och avprickningscermonin avslutats kan man i stället börja bocka av processerna:

De som just fortsatt sitt arbete med en tidning – Samarbete, språklig kommunikation i tal och skrift, faktasökande, källkritiskttänkande, formulera tankar och idéer, begreppsbildning… … …

De som kastat sig ut genom dörren till skogsdungen – fysisk aktivitet, motorisk träning, förtrogenhet med hållfasthet, balans, naturkunskap, rekreation… … …

De som bygger koja under borden – skapande och kreativitet, problemlösning… … …

Det blir lätt en upprapning av ord som beskriver förmågor och ämneskunskaper. Men mitt i verksamheten står fritidspedagogen. Inte att förglömma! Som hjälper barnen i processerna. Som drar deras frågor och funderingar ett varv till. För att uppmärksamma genusperspektivet i den tillblivande tidningen; coachar i konflikten med pinnarna i skogsdungen; bollar idéer med kojbyggarna. Allt genomsyrat av demokratiska värderingar som förhållningssätt. Med tanken att barn, som vuxna, är ständigt lärande – intellektuellt, estetiskt, sinnligt – och ska ingår i ett gäng där samhörighet och respekt med varandra är lika självklart som solidaritet med dem som inte har fått samma förutsättningar.

En glimt av hur fritidshemsverksamheten är tänkt att se ut. På många håll har förutsättningarna att bedriva en verksamhet, som uppfyller målen och förväntningarna, försvunnit. I ett läge där skolornas rektorer väger två verksamheter mot varandra, drar fritidshemmet det kortaste strået. Skolan drar vinstlotten då den verksamheten kommer att mätas och bedömas nationellt.

Fritidshemmen arbetar ju mer för att skapa en uppväxande generation av solidariska och kreativa världsmedborgare. Vad är det värt Vad är det att mäta? ÄR det mätbart? Nej, men vid de nationella proven sätts ämneskunskaperna på prov. DET är mätbart. Så skolan får satsningen. Och fritids skärs ned.

I en värld där man prioriterar barnets utveckling och välbefinnande, lyckas fritidshemmet, utan att ha schemalagt vare sig matte, no eller elevens val, timplanelöst att ta tillvara på individens intressen, behov och ändå locka till ett utvidgat lärande och en utvidgad utveckling. I en värld där barnet är prioriterat, alltså.

Vi har på senare tid hört uttrycket ”Stärk skolan – satsa på fritids”. Det är en fin uppmaning som kan innebära att ett barn som mår gott och kan utvecklas HELA dagen, når bra skolresultat. Det är dags för den satsningen nu!