Om ni missat Sveriges nya hjälte, Astrid, så är den korta versionen att en 14-åriga flicka på en skola i Luleå protesterar över ett konstverk som visar en pojke som kickar på en flicka på toaletten. Rektorn avfärdar flickan och skolan vänder sig emot henne.

När media får nys om saken försvinner konstverket. Men fortfarande ingen diskussion. Ingen problematisering. Bara en tyst vuxenvärld som i sin tystnad ger eleverna carte blanche att håna den modiga flickan som ville diskutera objektifiering av kvinnor i det offentliga rummet.

Men det finns fler offer än Astrid i den här historien.

En vän på Facebook gjorde en viktig reflektion. Vad innebär den här sortens agerande för de unga män på skolan som faktiskt också tyckte att bilden var kränkande? Tröskeln för dem att ta ställning för Astrid är troligen ännu högre.

För visst har det funnits ögonblick i våra liv där vi önskar att vi gjorde vår röst hörd, men valde den enkla vägen. Rädslan för att bli ensamma är så stark att vi smälter in i väggen på bekostnad av integriteten. Lösningen är förstås att uppmuntra människor som vågar ifrågasätta, istället för att straffa dem.

Tunaskolan i Luleå missade en fantastisk chans. Man kunde ha fått igång en viktig diskussion om konst, humor, yttrandefrihet på ena sidan och objektifiering, sexualisering av det offentliga rummet och gränsdragningar.

Men man valde istället att göra en 14-årig flicka till ansvarig för den dåliga stämning som uppkommit på skolan. Man undrar vem som är vuxen?